Leonardo Barbosa, 44, från Pernambuco, som har bott i Kanada i nästan 10 år, har alltid gjort brasiliansk mat hemma, ett par invandrare.
Han bor i Calgary, i provinsen Alberta, i västra delen av landet. Men han hittade nästan alla ingredienser i det brasilianska köket som han behövde, förutom det traditionella torkade köttet, eller beef jerky.
Enligt honom gick produkten inte att köpa någonstans i Nordamerika.
Leonardo och hans fru, Adriana Barbosa, 42, flyttade till Kanada i jakt på en bättre livskvalitet. Han, agronom, var köpman i Recife och Adriana arbetade som grafisk formgivare.
Språk
Visst, när de kom till landet, behärskade Adriana redan engelska och gick till jobbet med sin bror, som redan hade stabiliserats i landet. Leonardo talade inte ett ord av språket och gick till jobbet och packade potatis.
Efter hand lärde han sig språket och lyckades ta sig in på marknaden. Tills 2016 en diagnos förändrade parets liv. Adriana var gravid i femte månaden när hon fick veta att barnet hade Total Atrioventricular Septum, eller TSVSD. Sjukdomen kännetecknas dock av en missbildning som äventyrar kommunikationen mellan hjärtats förmak. Hälften av barn med sjukdomen har Downs syndrom.
Efter den första diagnosen bekräftade tester att parets barn skulle födas med Downs syndrom. "Det var ett stort slag att bearbeta det med så många förväntningar", sa Adriana.
Från den dagen följde Leonardo med sin fru till alla hennes läkarbesök - och det var många. Frånvaro på jobbet gjorde att han fick sparken. När Oliver föddes stannade Leonardo hemma för att ta hand om barnet medan hans fru arbetade.
Och det var strax före ankomsten av ännu en kall årstid i Kanada, medan han låg i en hängmatta, som Leonardo fick idén att riskera ett recept som skulle förändra familjens historia. Han saltade och hängde två köttbitar i köket i deras lägenhet i Calgary.
"När han sa att han skulle göra det här, sa jag: 'För guds skull kommer huset att lukta.' Jag tänkte bara på den praktiska delen”, sa Adriana. Leonardo insisterade med sin fru. Han sa att han verkligen saknade det, att han skulle göra det och att det skulle fungera. Så när köttet var färdigt kallade de ett par vänner på middag. Leonardo började tänka att han kanske stod inför en affärsmöjlighet.
nordöstra kassava
"När de kom in luktade hon [en vän] redan på det och hon sa: 'Jag känner till den där lukten'. Även om jag lade kokt kassava på bordet och när jag kom med köttet med lök, väntade hon inte ens på att jag skulle lägga det på bordet, hon höll redan på att sätta gaffeln och ta upp den ur grytan. Sedan stoppade hon den i munnen, slöt ögonen och log sedan. Så hon sa: 'Var fick du tag på det?' Jag sa att jag hade gjort det och hon sa: "Jag vill ha ett kilo".
Med köttets smak godkänd beslutade Leonardo att det var värt ett försök. Det var sedan 13 månader av vetenskaplig forskning och utveckling innan produktionen av jerky började i Kanada. Torrt kött, eftersom det tillagas i Brasilien, kan inte exporteras till Nordamerika eftersom det inte följer ländernas lagar.
Även om forskningsprocessen involverade tester, analyser, var allt redan dokumenterat och stött av den kanadensiska federala livsmedelsinspektionen, CFIA. På den tiden, säger han, eftersom det inte fanns något som liknade torkat kött, analyserades produkten med de strängaste reglerna i kanadensisk lagstiftning.
"De använde de strängaste kriterierna de hade på skalan av köttproduktion, för om vi uppfyllde alla de strängaste kraven skulle vi vara säkra ur en teknisk/vetenskaplig synvinkel", sa Leonardo.
I den sista fasen av testerna var smaken på köttet fortfarande inte vad Leonardo ville ha. På vägen hem var det en låt av Zé Ramalho som gav Leonardo kraften att inte tappa modet.
fixa misstagen
”Jag satte mig besviken i min lastbil, återvände från fabriken, och sedan började Zé Ramalho sjunga för mig: 'Nu tar jag en lastbil / jag slår ut dig på tarpen igen.' Sedan sa jag: 'wow, men jag är utslagen, men varje kamp blir en person utslagen, det kommer alltid en annan kamp och personen slåss igen för att försöka få en revansch.' Så jag sa: 'vi slogs ut, men vi kan övervinna'."
Leonardo gick tillbaka till sin forskning, rättade till felet och lyckades få torkat kött att smaka likadant som det han åt som barn i Brasilien.
– Hela problemet med produkten är att utveckla smaken. Du kommer inte bara att lägga salt på en köttbit och du kommer att göra ryckig. Personen äter torkat kött, det är inte för att han vill äta uttorkat kött. Därför vill den äta den smak som är ingrodd i dess DNA. Hon växte upp med att äta beef jerky. Men en köttbit som smakar som köttet som hennes mormor gjorde, som hennes mamma gjorde”, sa han.
Bly livsmedel
Men den 11 juli 2018, med företaget redan registrerat under namnet Lead Foods, sålde Leonardo den första lådan med torkat kött, med en kanadensisk federal inspektionsstämpel. "Personen som köpte den lade den på sociala medier. Den natten fick jag nästan 100 mejl från olika delar av Kanada.”
Men dagar senare blev jerky tillgänglig för köp online. Efter hand började fysiska butiker som stormarknader och marknader som säljer latinska produkter sälja torkat kött och idag finns det 32 försäljningsställen i landet. Med sin närvaro på den kanadensiska marknaden på gång, inledde Leonardo en ännu mer vågad bedrift: att gå in på den amerikanska marknaden.
Därför har företaget redan en onlineplattform beredd att skicka över hela landet, och Leonardo Casal har även en lista över fysiska butiker som är intresserade av att sälja torkat kött vidare.
Så han säger att han i Kanada redan har fått många känslomässiga meddelanden från brasilianare som provat hans torkade kött och att nu är det turen att ta produkten med nordöstlig smak till fler brasilianare.
Barn
Som sådant ger företaget, som sysselsätter cirka 12 anställda, Leonardo tid att ägna sig åt sin son, Oliver, 3. Pojken förändrade parets historia, och Leonardo säger att han är som ett ljus.
"Han är ett väldigt lyckligt barn idag. Han utstrålar glädje, han smittar. Ingen blir seriös runt honom."
När han minns början av sin resa i landet blir Leonardo fortfarande rörd. ”Jag kom hit utan engelska. Idag är jag registrerad hos det provinsiella institutet för agronomer och har telefonsamtal med inspektionspersonalen hos den kanadensiska regeringen, USA:s regering. Jag har att göra med högt rankade människor som jag aldrig föreställt mig i mitt liv. För en invandrare, som kom hit utan att prata engelska, utan att veta vad han skulle göra med sitt liv, är det mycket.”
